Love and Tensors

from `Cyberiad' by Stanislaw Lem

This is a collection of different versions of a love poem, expressed in the language of higher mathematics. The original poem (in polish language) appeared in the novel `Cyberiad' by Stanislaw Lem (whose works I highly recommend). Different versions of this poem in other languages are due to various translators of Lem's work.

Do you know a version of this poem in any other language ? Please e-mail it to me.

The poem in English, German, Swedish, Italian, French and Spanish

English

German

Swedish

Italian

French

Spanish


Come, let us hasten to a higher plane,
Where dyads tred the fairy fields of Venn,
Their indices bedecked from one to _n_,
Commingled in an endless Markov chain!

Come, every frustrum longs to be a cone,
And every vector dreams of matrices.
Hark to the gentle gradient of the breeze
It whispers of a more ergodic zone.

In Riemann, Hilbert or in Banach space
Let superscripts and subscripts go their ways.
Our asymptotes no longer out of phase,
We shall encounter, counting, face to face.

I'll grant thee random access to my heart,
Thou'lt tell me all the constants of thy love;
And so we two shall all love's lemmas prove,
And in our bound partition never part.

For what did Cauchy know, or Christoffel,
Or Fourier, or any Boole or Euler,
Wielding their compasses, their pens and rulers,
Of thy supernal sinusoidal spell?

Cancel me not--for what then shall remain?
Abscissas, some mantissas, modules, modes,
A root or two, a torus and a node:
The inverse of my verse, a null domain.

Ellipse of bliss, converge, O lips divine!
The product of our scalars is defined!
Cyberiad draws nigh, and the skew mind
Cuts capers like a happy haversine.

I see the eigenvalue in thine eye,
I hear the tender tensor in thy sigh.
Bernoulli would have been content to die,
Had he known such a^2 cos(2 \phi) !


Komm, lass uns tanzen in den Banach-Raum,
Wo Punktepaare wohlgeordnet sind,
Und Riemannsche Blätter rascheln im Wind,
Gefaltet, geheftet, schön wie im Traum.

Ich pfeiffe auf Bernoullis Fixpunktsatz,
Was soll'n mir Hilbert, Euler oder Venn
Mit ihren Indizes von eins bis n,
Wenn Du mich liebst, mein rationaler Schatz!

Fixpunkte träumen von Kontraktionen,
Vektor schmeichelt der schönen Matrize,
Spalten bring er in siedende Hitze,
Heiß und ergodisch glühen die Zonen.

Mordells Vermutung ist kein leerer Wahn,
Denn Deine Kurven sind mein höchstes Ziel,
Ich zählte süßer Punkte endlich viel,
Und meine Graphen kreuzten ihre Bahn.

Du bist mein maximales Ideal,
Der Zustand meiner Liebe ist stabil,
Doch deine Kovarianten sind labil
Und unbestimmt wie Eulers Integral.

In Deinen Augen glänzt der Eigenwert,
In jedem Seufzer schwingt ein Tensor mit,
Du weißt nicht, wie mein Operator litt,
Hast Du ihm doch Funktionen stets verwehrt.

Den Ring aus Polynomen gab ich Dir,
Dazu die Markov-Kette mit dem Stein,
All Deine Tensorfelder waren mein,
Nur Dein Quotientenkörper fehlte mir.

Lösch mich nicht, denn was wird von mir bleiben?
Parabeln, deren Brennpunkt niemand weiß,
Abzissen, zwei Mantissen und ein Kreis.
Laserstrahl wird mich zu Staub zerreiben.

Erstarren werden meine positiven Glieder,
Näht man mein topologisches Leichenhemd,
Vergiß mich nicht, werd mir nicht teilerfremd
Und sing am Grab mir lineare Lieder!


Den blyge cybernetikern randpunktens makt
förnam, då av Cybrias riemannska yta
en avbild konform strax fram syntes flyta.
"Är det månn' kärlekens tid?" han tänkte försagt.

Vik från mig hädan, laplacianer dag efter dag
och vektorers versorer från morgon till kväll!
Närmare, motbilder! Nära nu kom, ty säll
älskarinnan till älskarens famn reducera vill jag!

Hemimetriska pendlingar enas i skriet det höga,
förvandlas till rotationsgruppers små myriader
med sådana virvlar och slika kaskader
att kortslutning hotar från öga till öga!

Du klass transfinita! Vem om din storhet kan tvista?
Oreducerbara kontinuum! Ursystem vita!
Christoffel och Stokes i graven sitt hår må slita,
jag väljer kärlekens derivata, den första och sista.

Mångbladigt djup i rummen skalära
för kroppsteoremets fånge nu visa,
o, cypressernas Cybria, helt bimodal! Vilken lisa
då gradienternas mäktiga nåd du vill mig beskära!

Ej har den vällust känt som utan grånat hår
varken i Weyl eller Brouwers rum
topologin med sfäriskt famntag inlett stum,
studerande kurvor som utanpå Möbius går!

O, känslors mångomhöljda krökning,
hur högt du måste skattas, erfar den blott
som, anande de axiala parametrars lott,
på nanosekunder går under med flammans ökning!

Som en punkt i ett taylorskt system helt skör,
sina nollkoordinater av asymptoten berövad,
i en sista projektion med en sista kyss dövad,
till farväl - cybernetikern av kärlek dör.


Vieni, t'affretta ad un più alto piano,
ove i campi di Venn le ninfe han tante,
e con indice da 1 a n variante,
s'uniscono in modo markoviano.

Vieni; ad esser cono ciascuna retta agogna,
e le matrici ogni vettore sogna.
Della brezza il gradiente tu rimira,
A zone ergodiche ci attira.

Negli spazi hilbertiani o riemanniani
mettan pure qual indice lor piaccia,
i nostri asintoti non sono più lontani
contando finiremo faccia a faccia.

Ti darò ogni indirizzo del mio cuore,
mi dirai le costanti del tuo amore.
Nel sistema di equazioni che tu usi
sotto la stessa graffa sarem chuisi.

Che sapevan Cauchy, Fourier, Eulero
che hanno studiato e n'han menato vanto;
o Christoffel, opppur Boole, invero,
di sì superno, sinusoide incanto ?

Non annullarmi, che resterìa di me ?
Una radice, una mantissa come intero,
un'ascissa, un sol centro, un asse o tre,
l'inverso dei miei versi, a somma zero.

Beate ellissi convergete, o labbra divine !
Il prodotto dei nostri scalari è fatto !
Le Ciberiadi ormai sono vicine,
la mente trema sotto il loro impatto.

Nell'occhio hai già i desiati autovalori,
nel tuo viso si addolciscono i tensori;
saria morto felice il Bernoullì
se avesse visto quest'a^2 cos(2\phi) !


Ainsi toujours poussé vers d'autres extrema,
Le cybernéticien intégrait attristé,
Maints unimodulaires en ce beau soir d'été,
Lui qui rêvait d'amour et de nouveaux climats !

"Fuyez, fuyez au loin, éternels Laplaciens,
Adieu vecteurs, et vous vaines opérations!
Je m'en vais rechercher, en bon théoricien,
Du coeur la dérivée, de l'amour la fonction!

Ne pourrais-je jamais, dessus mes blanches pages,
Changer ces vibrations d'un compas plein d'ardeur,
En gerbes rotatoires, en fiers rétro-couplages,
Au bord du court-circuit, oubliant ma pudeur?

O transfinale classe ! O grandeur altière !
Sacré système, et toi, continuum immortel!
Je donnerai tout Stokes et puis tout Christofell
Pour de l'amour trouver la dérivée première!

Révèle à l'égaré du charnel théorème
Les gouffres composés des espaces scalaires,
O Sainte Cybériade aux doux attraits binaires,
Montre-lui ses gradients semblables à des diadèmes!

Tous ces jours passeront, ils passeront en foule,
Dans l'espace de Weyl, l'espace de Brouwer,
Sur les courbes d'argent, sur les rubans où roule
Le flot topologique par Moebius ouvert!

Aimons donc, aimons donc des magnétiques ondes
Hâtons-nous, jouissons, des divins paramètres
Pressentons les subtils, fantomatiques êtres
Et noyons-nous dans l'ombre des nanonsecondes!"

Tel un point intégrant le système holonôme,
Par l'asymptote enfin il se voit désarmé,
En cette projection ultime, ouvrant les paumes,
Le cybernéticien meurt, d'amour consumé!


Un ciberneta joven potencia extremas
Estudiaba, y grupos unimodulares
De Ciberias, en largas tardes estivales,
Sin vivir del Amor grandes teoremas.

¡Huye...!¡Huye, Laplace, que llenas mis días!
¡Tus versores, vectores que sorben mis noches!
¡A mí contraimagen! Los dulces reproches
Oír de mi amante, oh, alma, querías.

Yo temblores, estigmas, leyes simbólicas
Mutaré en contactos y rayos hertzianos,
Todos tan cascadantes, tan archi- rollanos
Que serán nuestras vidas libres y únicas.

¡Oh, clases transfinitas! ¡Oh, cuánta potentes!
¡Continuum infinito! ¡Presistema blanco!
Olvido a Christoffel, a Stokes arranco
De mi ser. sólo quiero tus suaves mordientes.

De escalas plurales abismal esfera
¡Enseña al esclavo de Cuerpos primarios
Contada en gradientes de soles terciarios
Oh, Ciberias altiva, bimodal entera!

Desconoce deleites quien, a esta hora,
En el espacio de Weyl y en el estudio
Topológico de Brouwer no ve el preludio
Al análisis de curvas que Moebius ignora.

¡Tu, de los sentimientos caso comitante!
Cuánto debe amarte, tan solo lo siente
Quien con los parámetros alienta su mente
Y en nanosegundos sufre, delirante.

Como al punto, base de la holometría,
Quitan coordenadas asíntotas cero,
Así el ciberneta, último, postrero
Soplo de vida quita del amor porfía


Back to my homepage .